mechanic;

Det är så knäppt det där, med popularitet och inte. Är man inte populär går man ofta omkring och tänker "Om jag NÅGONSIN blir poppis ska jag vara schysst och snäll." Eller? Så tänkte då jag när jag gick 6:an till 9:an. Jag var osynlig och mådde inte speciellt bra, jag vet hur det känns att vara ensam. Dock hade jag EN vän som jag fortfarande håller nära hjärtat än idag! Hur som helst, nu när jag börjat ettan känner jag aldrig den där stickande känslan av att någon är populär eller viljan att bli populär. Alla är sig själva. Och alla accepterar det. 

Ibland blir jag lite frustrerad på hur den här populariteten kan ta över hand. Tänk de som var populär i min klass, hatade av hälften och den andra hälften var falska vänner bara. Hur ska dom ha det nu, när popularitet inte spelar någon roll längre? Nu ser alla dom som elaka bara. Elaka och känslokalla. Det bevisar ju bara att dom inte brytt sig om de andras känslor, eller hur? Så, till saken. Popularitet skapar P R O B L E M, och ska man på något sätt vilja bli poppis så handskas med det på rätt sätt. Var snäll, ärlig och tänk - SNÄLLA tänk - på de andras känslor. Annars ger dom tillbaka, en eller annan dag. Hårt.