svar på tal!
Oj, nu har jag varit lite afk här känner jag.. Har hur som helst fått en fråga av Petra på mitt förrförra inlägg. Hon skrev såhär:
"Hej!
Jag har en liten personlig fråga. Du behöver inte svara om du inte vill. Absolut inte, och jag kan förstå att det är jobbigt. Men jag är så fruktansvärt åkrädd när det gäller bilar och liknande, jag vet inte varför, men jag är rädd att jag ska se att någon tänker köra in i oss och liknande. Därför är jag rädd för att bli rädd. Och att det ska vara en sådan konstig känsla. Är egentligen inte rädd för att dö, men rädd för hur det skulle kännas efter en sådan olycka.
Jag vet ju om att du varit med i en olycka, och jag beklagar sorgen djupt<3
Men jag tänkte om du vill eller orkar, om du kan berätta för mig om du kommer ihåg olyckan såhär efteråt och om man drömmer när man är nedsövd, eller känner att någonting har hänt. Om man blir jättechockad liksom när man vaknar upp. Nu känner jag mig sjukt dum som frågar om det här och hoppas att du inte tar illa upp. Det är av rädsla som jag har, och av största respekt för dig. Om du berättar behöver du inte försköna någonting, var det jättehemskt och du kommer ihåg varenda detalj så berätta det, om det inte var hemsk så berätta det. Jag vill bara veta liksom...
Som sagt berätta bara om du vill, och förlåt om det skulle kännas stötande.
Du verkar vara väldigt stark!
kram på dig"
"Hej!
Jag har en liten personlig fråga. Du behöver inte svara om du inte vill. Absolut inte, och jag kan förstå att det är jobbigt. Men jag är så fruktansvärt åkrädd när det gäller bilar och liknande, jag vet inte varför, men jag är rädd att jag ska se att någon tänker köra in i oss och liknande. Därför är jag rädd för att bli rädd. Och att det ska vara en sådan konstig känsla. Är egentligen inte rädd för att dö, men rädd för hur det skulle kännas efter en sådan olycka.
Jag vet ju om att du varit med i en olycka, och jag beklagar sorgen djupt<3
Men jag tänkte om du vill eller orkar, om du kan berätta för mig om du kommer ihåg olyckan såhär efteråt och om man drömmer när man är nedsövd, eller känner att någonting har hänt. Om man blir jättechockad liksom när man vaknar upp. Nu känner jag mig sjukt dum som frågar om det här och hoppas att du inte tar illa upp. Det är av rädsla som jag har, och av största respekt för dig. Om du berättar behöver du inte försköna någonting, var det jättehemskt och du kommer ihåg varenda detalj så berätta det, om det inte var hemsk så berätta det. Jag vill bara veta liksom...
Som sagt berätta bara om du vill, och förlåt om det skulle kännas stötande.
Du verkar vara väldigt stark!
kram på dig"
----
Hej på dig Petra! 8)
Jag ska försöka göra mitt bästa för att svara på din fråga. Jag kan förstå din rädsla för trafiken, den har blivit så slarvig på sista tiden. Inte för att det tröstade dig på något sätt, men du behöver aboslut inte vara rädd när du åker bil, speciellt inte om du åker med någon du känner och litar på.
Tack <3
Ja, alltså jag minns ärligt talat inte så mycket om olyckan. Jag minns att vi åkte motocykel, och jag sa till pappa att han skulle vara försiktig, för jag själv är lite åkrädd. Speciellt när det gäller motorcyklar. Så han sa "visst" också bar det iväg. Först for vi till min mamma, sen till en kompis, och sen skulle vi köra hem då. Jag minns att vi körde på vägen. Jag satt bakom pappa, och liksom använde hans rygg som vindskydd, så jag hann inte se bilen, utan jag såg bara hur pappa ryckte till och jag fick en sådan jättekonstig känsla i hela kroppen, och sen är resten svart. Trots att jag var vid medvetande var jag ju medvetande sänkt, så jag kommer inte ihåg n å t t av det faktiskt! Fick ju en hel del skador och ja, jag låg ju nedsövd (i "koma") och under tiden jag låg nedsövd drömde jag en hel del saker faktiskt! Men när man ligger nedsövd är man ju fortfarande medvetande sänkt, så allt som händer irl, händer i drömmarna fast det blir liksom en röra av verkligheten och fantasin. Med tanke på att jag punkterade en lunga fick jag ju andas i masker i stort sett hela tiden, och sedan fick jag ju lunginflammation, och allt det blandades ihop till massa otäcka drömmar. Men jag drömde även fina drömmar, jag drömde att pappa var vid liv, att han köpt en ny motorcykel. Sedan drömde jag även att jag föddes.. Himla konstigt. Men drömmarna var så verkliga - så det var svårt att skilja på om det faktiskt bara var drömmar eller om det verkligen hade hänt.
När jag vaknade ur koman fick jag väl ingen chock, konstigt nog. Men som tur var hade jag mamma vid min sida, och det gav mig ett lugnt intryck. "Vad har hänt? Vad gör jag här?" var det enda jag faktiskt tänkte just då jag vaknade, för jag hade inte ork nog att fundera över allt och inget. Mamma berättade dock vad som hänt någon vecka efter att jag vaknat. Då blev jag ledsen, jätteledsen.
Men bortsett från drömmarna var det egentligen ingenting som har varit sådär jättehemskt faktiskt, utan på det sjukhus jag var i där kunde man bara ta det lugnt, jag kände ett visst lugn inom mig, en sorts harmoni jag inte känt innan. Det var flera läkare som kom in och pratade med mig, skrattade, log och grät med mig. Det var fint. Ibland kan jag nästan längta tillbaka till sjukhuset.
Men nu hade jag ju tur som överlevde med så pass stora skador som jag fått. Men du har ingenting alls att oroa dig för egentligen, det kan inte bli värre än vad jag gått igenom tror jag. Och det var inte alls så himla farligt som folk tror att det är. Men medan jag låg på sjukhus fick jag ju massor av medicin,morfin och en epidural så jag var ju liiiite borta. Hahah, så det kanske var därför jag inte upplevde det så himla farligt. Men ja, jag vet ju inte. Beror väl kanske på vad man har varit med om för olycka, varje individ reagerar ju olika....
Men nu har du i alla fall fått min version om hur det var, hoppas det hjälpte nått, eller att du fick det svar du väntade dig. Om det är något mer du undrar över så är det ju bara fråga! :)
kram!!
Jag ska försöka göra mitt bästa för att svara på din fråga. Jag kan förstå din rädsla för trafiken, den har blivit så slarvig på sista tiden. Inte för att det tröstade dig på något sätt, men du behöver aboslut inte vara rädd när du åker bil, speciellt inte om du åker med någon du känner och litar på.
Tack <3
Ja, alltså jag minns ärligt talat inte så mycket om olyckan. Jag minns att vi åkte motocykel, och jag sa till pappa att han skulle vara försiktig, för jag själv är lite åkrädd. Speciellt när det gäller motorcyklar. Så han sa "visst" också bar det iväg. Först for vi till min mamma, sen till en kompis, och sen skulle vi köra hem då. Jag minns att vi körde på vägen. Jag satt bakom pappa, och liksom använde hans rygg som vindskydd, så jag hann inte se bilen, utan jag såg bara hur pappa ryckte till och jag fick en sådan jättekonstig känsla i hela kroppen, och sen är resten svart. Trots att jag var vid medvetande var jag ju medvetande sänkt, så jag kommer inte ihåg n å t t av det faktiskt! Fick ju en hel del skador och ja, jag låg ju nedsövd (i "koma") och under tiden jag låg nedsövd drömde jag en hel del saker faktiskt! Men när man ligger nedsövd är man ju fortfarande medvetande sänkt, så allt som händer irl, händer i drömmarna fast det blir liksom en röra av verkligheten och fantasin. Med tanke på att jag punkterade en lunga fick jag ju andas i masker i stort sett hela tiden, och sedan fick jag ju lunginflammation, och allt det blandades ihop till massa otäcka drömmar. Men jag drömde även fina drömmar, jag drömde att pappa var vid liv, att han köpt en ny motorcykel. Sedan drömde jag även att jag föddes.. Himla konstigt. Men drömmarna var så verkliga - så det var svårt att skilja på om det faktiskt bara var drömmar eller om det verkligen hade hänt.
När jag vaknade ur koman fick jag väl ingen chock, konstigt nog. Men som tur var hade jag mamma vid min sida, och det gav mig ett lugnt intryck. "Vad har hänt? Vad gör jag här?" var det enda jag faktiskt tänkte just då jag vaknade, för jag hade inte ork nog att fundera över allt och inget. Mamma berättade dock vad som hänt någon vecka efter att jag vaknat. Då blev jag ledsen, jätteledsen.
Men bortsett från drömmarna var det egentligen ingenting som har varit sådär jättehemskt faktiskt, utan på det sjukhus jag var i där kunde man bara ta det lugnt, jag kände ett visst lugn inom mig, en sorts harmoni jag inte känt innan. Det var flera läkare som kom in och pratade med mig, skrattade, log och grät med mig. Det var fint. Ibland kan jag nästan längta tillbaka till sjukhuset.
Men nu hade jag ju tur som överlevde med så pass stora skador som jag fått. Men du har ingenting alls att oroa dig för egentligen, det kan inte bli värre än vad jag gått igenom tror jag. Och det var inte alls så himla farligt som folk tror att det är. Men medan jag låg på sjukhus fick jag ju massor av medicin,morfin och en epidural så jag var ju liiiite borta. Hahah, så det kanske var därför jag inte upplevde det så himla farligt. Men ja, jag vet ju inte. Beror väl kanske på vad man har varit med om för olycka, varje individ reagerar ju olika....
Men nu har du i alla fall fått min version om hur det var, hoppas det hjälpte nått, eller att du fick det svar du väntade dig. Om det är något mer du undrar över så är det ju bara fråga! :)
kram!!
Kommentarer
❤Petra
Tack så hemskt mycket för svaret. Jag är hemskt glad över att du faktiskt svarade:) Det låter jobbigt, men samtidigt bättre än jag trodde. Jag hoppas att allting är så bra med dig som det kan bli.
Som sagt, du verkar väldigt stark!
Tack för svaret, och tack för att du vill svara på mina frågor om jag har någon:)
kram
Allmänt
Erica
